Adaptation

En azerisk kvinna fragade mig haromdagen om min forsta manad i Georgien praglades av kulturkrockar. Nej, svarade jag, for jag kan inte pasta att jag kande mig sa forvirrad och konstig som man kan gora. Det kandes liksom som hemma. Men efter en stunds funderande slog det mig att alla de kanslor jag hyser infor det georgiska samhallet och kulturen ju maste vara ett slags kulturkrock. De ar bara mindre an vanligt men dyker a andra sidan upp varje dag. Omsom forundran, omsom ohygglig frustration, vilken oftast tar sig uttryck i fragor som:
Varfor sitter lagenhetens enda element langst bort i rummet?
Varfor bygga lagenheter med tre fyra meter i takhojd nar det blir sa kallt?
Varfor vill man inte jobba under dagen, nar man anda ar pa jobbet, och istallet pa natten?
Varfor vill man dricka vodka pa kontoret en tisdagnatt klockan 3?
Varfor ha elektriskt las pa kontorsdorren nar det ar elavbrott 2 dagar i veckan?
Varfor tranga sig in i tunnelbanevagnen som en nervos skock far innan alla de som ska ut kommit ut?
Varfor satta spets och leopardtyg pa alla klader nar det borde vara billigare att framstalla enkelhet?
Varfor banta genom att inte ata nagot annat an ostbrod och en chokladkaka om dagen?
Varfor tranga sig forst framfor rodljusen nar man inte kommer fram fortare for det?
Varfor ata lunch klockan 18?

Vissa fragor har jag sa sakteliga borjat forsta och andra kan jag svara pa, aven om jag inte haller med om resonemanget alla ganger. Det ar varmt, skont, rent och fint pa kontoret sa jag borjar fatta varfor mina kollegor vill spendera aven sin lediga tid dar (vilket inte betyder att jag vill det) istallet for att ga hem till familjen med alla fastrar. Jag har ocksa forstatt det har med ickeplaneringen, tro det eller ej. Imorgon har vi trainings i en annan stad och jag har nyss fatt veta att huvudspeakern maste stalla in. Men det ordnar sig ju! Varfor skynda sig nar verkligheten kan se helt annorlunda ut imorgon?