Vårkänslor

Det är vår och varmt här nu. Långt ifrån så varmt som det var när jag anlände i september naturligtvis, men i helgen har jag gått runt utan jacka och suttit på uteserveringar. Det här bidrar såklart till min tveksam inför att lämna Georgien om en vecka. En vecka! Jag ska hinna med att säga hejdå till alla, äta så mycket som möjligt, ta en sista sväng på vår irländska bar. Det finns bara en och den är knappast irländsk men vi hänger där ändå för där är massa internationella människor, ägarna känner oss alla, drinkarna är helt okej fastän man inte får nåt socker i mojiton och man kan hitta roliga peace corpare att diskutera georgiska egendomligheter med. Jag känner mig verkligen inte klar här och jag har verkligen haft en fantastisk tid, även när jag varit arg och frustrerad eller känt mig så långt hemifrån man bara kan vara. Nästan varje dag lär jag mig nya saker och i förrgår när vi var på utflykt åkte vi till en liten liten stad som var precis som tagen ur någon alpby. Helt och hållet restaurerad med gammeldags hus i fina färger, nymålade grindar, stenbelagda gator och handmålade butiksskyltar i 1800-talsstil, helt utan fula reklamskyltar, skräp eller ett betonghus så långt ögat kunde nå. Till och med ett nybyggt konstmuseum med trägolv som luktade Sverige och med varenda kvadratcentimeter nytt, snyggt och påkostat. Jag var helt övertygad om att det var nån schweizisk minikoloni med inslag av Lador här och där, men ägarna har fått rejäla stadsbidrag för att hålla byn fin. Det ligger mitt i vindistriktet så antagligen lever de bra på den inkomsten och turismen som dras till allt detta ickesovjetiska. Nu var det dock så, att jag och mitt blandade sällskap som bestod av mig, en student a.k.a min beundrare född -88 , en österrikiska från Ukraina och dennas rottweiler, en kvinnlig läkare vilket är rätt ovanligt här samt en gynekolog som såg ut som en rysk lagbrytare men som var mycket trevlig, hade börjat dagen med lunch och några flaskor vodka. Detta inkluderade även chauffören naturligtvis. Det blev således inte så mycket turistande som jag hade tänkt men det som blev av var bra mycket roligare än vanligt. Vad sägs om den som affärsidé? Alla fördomar ni hade om sovjetiska dryckesvanor är helt och hållet sanna, även om georgierna än mer vurmar för sitt vin.

Sista turistandet

Med syftet att hinna se så mycket som möjligt av landet åkte jag i helgen till västra Georgien och landets näst största stad, Kutaisi - utifrån ett underhållningsperspektiv dock inte något Göteborg utan mer ett Lessebo, pa sin höjd. För att komma dit tog jag den sedvanliga, sönderrostade marshrutkan med tillhörande kamikazechaufför längs de smala bergsvägarna men jag överlevde det också.

Just som våren kommit till Tbilisi var det fruktansvärt kallt i Kutaisi, och även om det inte var minusgrader kröp vätan in under mina fyra par strumpor. Men medan jag låg där i sängen och inte kunde sova för att det var så kallt påminde jag mig återigen om hur det hade varit för bara lite mer än 10 år sedan, när barn och vuxna grät av desperation då det varken fanns tillgång till mat, el eller gas, och jag försökte att inte klaga (något jag inte är så bra på enligt vissa!). Kylan kompenserades dock av sällskapet, som bestod av fyra lägerdeltagare som det var mycket roligt att se igen, även om vi inte alltid har så mycket gemensamt då våra verkligheter ser rätt annorlunda ut. Jag bodde hemma hos en tjej och hennes familj bestående av pappa, farmor och farfar, som alla förkroppsligade den georgiska gästfriheten som är anmärkningsvärd och ibland ter sig överdriven för en svensk. Den söta lilla farmodern utan tänder kom in till mitt rum stup i kvarten med fint uppskuren frukt, kakor, thé, och på dagen då jag skulle åka hem; vin, kiwi, godis, 3 kg ekollon samt en för stor kavaj som hon tyckte jag passade i. Pappan tyckte jag mycket om tills min kompis berättade att han brudkidnappat hennes mamma nar de var 16. I övrigt hann jag göra de flesta sevärdheterna och avverkade fem kyrkor och ett kloster på ett par timmar, och sist men inte minst ett museum som inte sett en turist sen Sovjets glansdagar.

Det hårda livet som praktikant

Den senaste veckan har fyllts av rapportskrivande på övertid som dock kompenserades av en dag ledigt för en utflykt till Gudauri, vilket betydde en heldags skidåkande och solande! Som jag sagt ett otal gånger tidigare är Georgiens natur helt enkelt oslagbar – här finns allt, och det bästa är att så få upptäckt det. I höstas simmade vi i Svarta havet, klättrade i grottor på den azerbaijanska gränsen, kollade in avlägsna kloster i ett av Europas högsta berg och nu var det dags för att susa nerför andra delar av Kaukasusbergen från tre tusen meters höjd. Vi hade backarna nästan för oss själva och jag försökte koncentrera mig på att njuta av de så gott som orörda pisterna så gott det gick utan att fastna med blicken på den outsägligt mäktiga bergskedja som omgav mig, där den molnfria himlen gav oss en milsvid vy över de snötäckta bergen när liften tagit oss till toppen. Det här landet upphör aldrig att förvåna en med dess skönhet som jag aldrig någonsin upplevt någon annanstans - Nya Zeeland som jag tyckt varit vackrast hittills har faktiskt inte en chans mot Kaukasus. I går packade vi, i formationen av två svenskor, en dansk, en georgiska och en amerikan, in oss i bilen igen aterigen och avnjöt en precis lika härlig dag i skidbacken.

Jag gillar fortfarande inte tanken på att åka hem så snart men för att muntra upp mig försöker jag tänka på alla besynnerliga/onormala/frustrerande företeelser jag slipper när jag kommer hem. Exempelvis är det, trots den illusion av guldig dekadent sovjetlyx jag lever i, alltid nåt som är trasigt. För tillfället måste jag krypa in under väggkranen i badkaret för att bli någotsånär ren, men å andra sidan har det funnits vatten oavbrutet i hela 3 veckor, fantastiskt. Häromdagen blev en vän till en vän av med foten och när hans pappa fick höra det fick han en hjärtattack och hamnade i sjukhussängen bredvid. Okej, inte roligt, men man måste ju se det komiska i det hela. För att inte tala om i förrgår när en kalkon spatserade framför mig ner till tunnelbanan, men det var inte någon mer än jag som tyckte det var konstigt. Just nu kollar jag Prison Break på ryska, det passar dock Stormare alldeles ypperligt.