Two months to go

Privet!

I måndags kväll, det som i Sverige var julafton, höll UNAG sin årliga julfest, vilken egentligen är organisationens födelsedag. Alla anledningar till fest är bra anledningar, tycker mina kollegor, och det kan jag ju hålla med om. Detta var dock ingen supra i traditionell bemärkelse, och tur var väl det eftersom ingen tamada höll i skålarna. Det hade nog slutat illa med tanke på att gästernas festive spirit till och med var högre än vanligt. Jag upphör aldrig att förvånas över georgiernas uppsluppna attityd vad gäller det mesta; det kan vara lagom underhållande en stressig dag när mina kontorsvänner beslutar sig för att hålla spontan och katastrofal Bonnie Tyler-karaoke, men på årets största fest är det en idealisk egenskap, naturligtvis. Det åts, dracks och dansades turkiskt, georgiskt, indiskt och gud vet vad, och i Georgien, kära vänner, tackar man inte nej till en dans. Alla georgier är antingen duktiga på att sjunga och dansa, eller tror sig vara det. I vilket fall är stämningen så totalt ickereserverad, så blir man uppbjuden av datateknikern, chauffören eller för den delen ens chef, är detta helt i sin ordning.

Juldagen var således ledig dag, inte av några religiösa anledningar utan på grund av kontorets kollektiva, fysiska opasslighet. Jag tog mig ett par svängar på stan för att hitta några ynka julklappar, men icke. Ingen leopardmönstrad hatt den här gången heller!

Nu sista dagen innan jag beger mig hemåt för en veckas ögonvilande på fysisk renhet och estetisk skönhet. Lyx i form av el, värme och vatten i oändlighet (om man bortser från min tilltagande klimatångest) ! Å andra sidan, inget ostbröd, inga statskuppförsökande politiker, inte lika mycket spontan trevlighet. Imorse, exempelvis, fastnade jag hos mannen jag betalar el till i en kvart innan jag kunde gå till jobbet. Han var tvungen att visa mig något taffligt hemsidebygge som hans ungersk-amerikanska vän, och tydligen också min eftersom jag utbytte några meningar med honom förra gången jag var där, hade lyckats åstadkomma efter sin visit i Georgien. Han blev dessutom eld och lågor när han förstod att jag kunde lite ryska och vid några georgiska ord dog han nästan av lycka. Det här med folks trevlighet och nyfikenhet kan ta tid, men man lämnar oftast stället lite gladare. Men det är ju inte någon ny insikt att det saknas i Sverige.

Gott nytt år alla!

Marry Christmas

Ja, som det star har i skyltfonstren har, och jag ar ju i princip redan gift med julen. Men tack anda!

Forra veckan hade jag lektion pa UNAGs skola. Eleverna var mellan 11 och 13 och valdigt artiga och reste sig upp nar de halsade och nar de talade till mig. Bra disciplin dar far jag saga, det tycker vi om! Syftet ar att de ska vaga prata engelska sa vad vi pratar om ar inte sa viktigt. De hade tusen fragor till mig: vad kan du saga pa georgiska? Kan du dansa georgisk traditionell dans? Gillar du hardrock? Vilken presidentkandidat haller du pa? Varfor ar inte Sverige med i Nato?

Jag latsades dansa lite sa de fick skratta en stund, jag sa att jag sett Metallica tva ganger och killen tyckte jag var stencool, jag sa att jag visste inte vem av de 22 kandidaterna som skulle vinna (det kan vara kansligt att diskutera med barn det dar) och att Sverige ar relativt neutralt. De kunde inte forsta att vi inte gillade Nato. Sedan ville de alla ta kort pa mig sa jag var tvungen att sta med varje barn och le som Silvia i 10 minuter. De var hur som helst gulliga och pa torsdag ska vi diskutera traditioner, sasom i jul och midsommar, inte typ patriarkala traditioner aven om det vore lika bra att borja nu. Jag ska erkanna att vissa dagar orkar jag inte ens bli arg over alla alla idiotiska saker jag hor och upplever.

Lider av overdos fran georgiska tanaringar idag och hor jag ett enda georgiskt ord igen dor jag. Det kan ju bli svart sa jag gar hem nu!

Forresten ar ju alla mina facebookpics fran Georgien valdigt vackra sa jag tankte att jag skulle jamna ut er bild av landet med lite verklighet:

Adaptation

En azerisk kvinna fragade mig haromdagen om min forsta manad i Georgien praglades av kulturkrockar. Nej, svarade jag, for jag kan inte pasta att jag kande mig sa forvirrad och konstig som man kan gora. Det kandes liksom som hemma. Men efter en stunds funderande slog det mig att alla de kanslor jag hyser infor det georgiska samhallet och kulturen ju maste vara ett slags kulturkrock. De ar bara mindre an vanligt men dyker a andra sidan upp varje dag. Omsom forundran, omsom ohygglig frustration, vilken oftast tar sig uttryck i fragor som:
Varfor sitter lagenhetens enda element langst bort i rummet?
Varfor bygga lagenheter med tre fyra meter i takhojd nar det blir sa kallt?
Varfor vill man inte jobba under dagen, nar man anda ar pa jobbet, och istallet pa natten?
Varfor vill man dricka vodka pa kontoret en tisdagnatt klockan 3?
Varfor ha elektriskt las pa kontorsdorren nar det ar elavbrott 2 dagar i veckan?
Varfor tranga sig in i tunnelbanevagnen som en nervos skock far innan alla de som ska ut kommit ut?
Varfor satta spets och leopardtyg pa alla klader nar det borde vara billigare att framstalla enkelhet?
Varfor banta genom att inte ata nagot annat an ostbrod och en chokladkaka om dagen?
Varfor tranga sig forst framfor rodljusen nar man inte kommer fram fortare for det?
Varfor ata lunch klockan 18?

Vissa fragor har jag sa sakteliga borjat forsta och andra kan jag svara pa, aven om jag inte haller med om resonemanget alla ganger. Det ar varmt, skont, rent och fint pa kontoret sa jag borjar fatta varfor mina kollegor vill spendera aven sin lediga tid dar (vilket inte betyder att jag vill det) istallet for att ga hem till familjen med alla fastrar. Jag har ocksa forstatt det har med ickeplaneringen, tro det eller ej. Imorgon har vi trainings i en annan stad och jag har nyss fatt veta att huvudspeakern maste stalla in. Men det ordnar sig ju! Varfor skynda sig nar verkligheten kan se helt annorlunda ut imorgon?

Azerbaijan

Efter tre dygn i Baku är jag glad att vara i Tbilisi igen. Men det var en väldigt trevlig holiday, och man vet aldrig när man kommer till Kaukasus igen.

Baku är inte som Tbilisi. Jag har fått uppgifter om – förvisso inte officiella men ändå – att Azerbaijan, i egenskap av en av världens största oljeproducenter, har betydligt battre statsfinanser än Frankrike. Som i de flesta andra fall går dessa oerhörda tillgångar oavkortat till ett par procent av befolkningen medan resten lever i fattigdom och inte ser röken av oljepengarna. I den rika stadskärnan i Baku samsas de välbärgade affärsfamiljerna med turister, studenter, butiksinnehavare och arbetare på området som är uppbyggt runt dels en gammal stadsdel och en ny, vilken ser ut ungefär som i vilken europeisk stad som helst. Många och dyra butiker. Den gamla staden består av smala, slingrande kullerstensgator, en del moskéer och många mattförsäljare (oh, så vackra persiska mattor, varför köpte jag inte nagon?) med en del trendiga kaféer. Mycket trevlig stadsdel! Vi hann med de viktigaste turistmålen och hade det allmänt trevligt, tillsammans med presidenten som blickade ner på oss överallt. Synd bara på blåsten som var av sibirisk kaliber, jag pallade inte ens gå ner till strandpromenaden. Men Baku är nog fantastiskt mysigt på hösten när värmen lagt sig och det kommer svala briser in från Kaspiska havet. Oljeutvinningen har ödelagt stora delar av än en gång så vackra kuststäderna och miljöförstöringen är naturligtvis total, så huvudstaden var nog ett bra val av resmål i landet. Leopard, någon?

Strax efter den azeriska gränsen inne i Georgien (efter ett par timmars obeskrivligt idiotisk maktutövning av de azeriska gränsvakterna) körde vi igenom gamla sovjetiska industristäder där höghus av betong med hoplappade balkonger, sopor och avflagnade och övergivna lekställningar av stål kantade vägen. Det är en oerhört uppmuntrande miljö och exakt så som ni föreställer er den. På lördag ska jag dit för en training med UNAG, hoppas invånarna kan liva upp den grå stämningen lite.

Annars har helgen varit som vanligt med mat, drinkar på den ”irländska” favoritpuben, en hel del jobb, och naturligtvis adventsfika igår. I egenskap av christmas maniac serverade jag spetsad glögg och pepparkakor till mina favoritsvenskar, tillsammans med en jullista på i-tunes, som förvisso spelats hela året. Det värmde upp min lägenhet i en timme eller så. Jag bebor inte längre det stora sovrummet utan sover i tv-rummet/köket eftersom gaselementet sitter där och det är typ 15 C i de andra rummen. Gasuppvärmda element är läskiga och förra året dog runt 100 personer i Tbilisi i olyckor relaterade till dessa; å andra sidan är det elavbrott så ofta att mitt lilla portabla elelement, som bränner allt inom 1,5 meters avstånd, inte är att lita på. Mina kollegor berättar om hur de för sju-åtta år sedan hade varken el, gas eller mat och att det inte spelade någon roll om man hade pengar för det fanns ändå ingen mat att köpa. De yngre frös så att de grät och tillvarons höjdpunkt kom när dagens elranson på 3 timmar infann sig. Jag antar att jag inte ska klaga. Men jag förstår fortfarande inte hur folk med en pension på 180 kronor kan betala en elräkning på 300.

Hoppas allt är väl med er i era varma hem!:)