Regn och smuts

...vilket ger en mer rättvis bild av miljonprogramsmiljön, som inte ens är avsedd att ge folk bostäder i Tbilisi. Den är bara ful. Det var i alla fall förskräckligt varmt och dammigt i helgen sa lite regn är pa sin plats.

Inatt drömde jag att jag blev utvisad ur Georgien. En jättestor massa av människor stod och trängdes i ett avspärrat område och jag uppfattade bara att jag som del av den har folkhopen måste aka hem till Sverige, annars skulle jag bli av med min identitet (nar jag tänker efter sa hade jag faktiskt last kultursidorna pa DN dagen innan). Jag var helt förstörd och ringde, mejlade och skickade textmeddelande till FN-förbundet i Sverige men ingen respons fick jag forran jag val var hemma. Sedan åkte jag tydligen direkt tillbaks till Tbilisi och da var allt i sin ordning; det var fest pa gatorna och jag drack limeöl. Det var riktigt trevligt att vakna i morse i mitt guldiga rum, trots att traktorerna och vildhundarna vasnades utanfor fonstret. Dessutom grävde de ifragasatt kompetenta byggarbetarna av en kabel sa att strömmen gick - ultimat misär om min baconost inte är ätbar nar jag kommer hem.

Fattigdomsperspektiv

Jag ska erkänna att jag hittills mest sett den mer eller mindre välställda sidan av Tbilisi. Jag går på lokala men schyssta restauranger och mina georgiska vänner på FN-förbundet bor hemma hos sina föräldrar - vilka antagligen haft råd att betala for deras universitetsstudier och praktiker utomlands - och har därmed en hel del pengar över till att luncha ute, köpa drinkar, charterresor och nya kläder och skor. Jag har för mig att strax under 50 procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket, och den fattigdomen märks förvisso här i stan som har många tiggare och en del gatubarn. Samtidigt ser de flesta jag kommer i kontakt med här i Tbilisi, i den här delen av stan åtminstone, ut att klara sig relativt väl och leva, med georgiska mått mätt, helt vanliga svenssonliv (eller snarare, -idzeliv).

Men häromkvällen fick jag bevittna ett tydligt exempel på en av de för Georgien sa utmärkande kontrasterna. Bakom mitt stiliga (hrm)18-våningshus håller man på att bygga nya höghus. Precis i kanten av det här området låg ett litet hus av skjulmodell som jag noterat bebotts av en familj bestående av mamma, pappa, barn. Just den här kvällen satt jag och R med middag och vin på balkongen och hörde föräldrarnas desperata gräl. De var i färd med att kasta in sina ägodelar i en liten rostig Lada samtidigt som de skrek ursinnigt på varandra och smockan hängde i luften. Pappan slog hotfullt mot pojken, som tyst gick därifrån med nedsänkta axlar och uppgivet ansiktsuttryck. Vad blir det av honom? Bråket och skriken fortsatte när vi gick in, för det var obehagligt att se och lyssna på även om vi inte förstod orden. Imorse var det lilla skjulet jämnat med marken, redo att utgöra grund för nya hus åt de som har råd att betala hyran. Jag undrar var familjen tagit vägen men skulle inte tro att de fatt något ”tillfälligt boende” eller ersättning av det bolag som köpt marken. Snabbt ska det gå.

Nu är det helg och vi ska ut ikväll, om inte mina arbetskamrater ska jobba hela natten som de ibland gör. Jag ska i alla fall lyxa till det med Corona. Hej svejs

Kommentarer

Nu har jag fixat kommentarsinställningarna som var lite konstiga!

En dos kultur

I söndags tog ett par vänner med oss till Mtsketa, en halvtimme utanför Tbilisi. Luften var varm, sikten klar och utflyktsföremålen fantastiska. Sedan i våras har jag googlat på georgiska kloster, mytiska katedraler och allehanda medeltida byggen och verkligen sett fram emot att få beskåda de historiska konstruktioner som återfinns i denna region, vilken för övrigt en gång var en viktig del av Sidenvägen. Jag har föreställt mig hur dessa gamla kyrkor, en dimmig höstdag och helt utan turistsvärmar eller bröllopsföljen, tornar upp framför mig högt över någon dalgång (sanningen är att efter Historikern är jag helt hooked på att Dracula ska ligga begravd i någon bortglömd och dammig stensarkofag). Fast för sådan spänning får jag nog ge mig iväg lite längre iväg från Tbilisi.
Det var i alla fall sällsamt vackert vid Jvari, som är ett kloster från 500-talet, och kadedralen Sveti Tskhovili, en av Georgiens mest heliga platser. Landet knep andraplatsen i världens kristnandeprocess efter Armenien och georgierna är ett mycket religiöst folk, även om det inte märks så mycket i vardagen som på andra ställen i världen. Under katedralen tros i alla fall Jesu kläder sitta fastnaglade i famnen på ett helgon som ligger begravd där. Jag vet inte hur det är med den saken, men fint var det och med otaliga detaljer och symboler på och i kyrkan. Kanske ett nytt Dan Brown-projekt? Jag återkommer med fler bilder när jag hittar de riktiga och övergivna klostren med Draculapotential, en blåsig dag i de svårtillgängliga bergen.

Jobbet går fint. I måndags var jag ofrivilligt ledig då hela kvarteret var utan ström och i den datorberoende kultur vi lever i hade jag inte så värst mycket annat för mig än att gå hem. Idag har jag dock fått mycket jobb att planera, jag och en till intern ska anordna tre till fem fyradagars-trainings med Model UN – innan jul! Nåja, det är bra att sikta högt, temat ska vara conflict resolution så då hänger jag åtminstone med i svängarna. Nu ska jag uppdatera mig lite på svenska nyheter.

Ciao

Georgisk vardag och mitt förgyllda hem

Fredagseftermiddagar borde alla vara lediga. Jag får ingenting gjort men det kan bero antingen på Facebook eller på att mina kollegor springer in och ut i det rum vi sitter i och skrattar, pratar, skämtar på georgiska, naturligtvis. Jag förstår inte hur de får så mycket gjort som de trots allt får, men de sitter väl kvar på kvällen, en tid då jag personligen föredrar att syssla med något annat då jag ändå varit på kontoret hela dagen och haft möjlighet att jobba men dessa människor verkar ha inställningen att kontoret är deras första hem snarare än andra, och ja, det är väl fint att folk trivs på jobbet antar jag.

Ikväll planeras, liksom imorgon, ingenting mer avancerat än ölintag och pubvisiter. Gamla stan har flera bar- och restauranggator som snarare ger en känsla av somriga Medelhavsstäder än gamla Sovjetorter, varför man vid behov effektivt kan kliva in i och ut ur två världar. Den entusiasm som hystes i början av veckan om att göra en helgsutflykt har lagt sig trots att jag vet att vi borde resa medan det fortfarande är sommar och varmt, för varmt är det – nu runt 26 men en bra bit över 30 förra veckan.

Igår var jag hos en georgisk frisör. Jag vet att jag inte gillar att klippa mig i sammanhang när inte båda parter talar engelska men jag är så illa tvungen eftersom jag faktiskt ska vara här ett halvår. I vanlig ordning skulle det piffas till, puffas upp, klippas kortare längst fram fast jag vill ha det rakt, det var samma visa i Vietnam. Kalaset gick dock på 32 kronor så det fanns väl inte så mycket utrymme för att klaga. Jag hade dessutom sällskap (är det bara jag som tycker det är jobbigt att bli granskad av andra när man blir klippt?) av en, enligt honom själv, maffiamedlem som undrade om jag körde BMW eller Mercedes hemma och varför jag och min pojkvän inte var gifta när vi var så himla gamla. Jag blev bjuden på såväl cigaretter som marijuana och när han inte godtog mina nej-tack-jag-röker-inte hänvisade jag till att jag faktiskt satt hos frisören och att det inte är bra för håret vilket tycktes hjälpa, eftersom kvinnlig skönhet är mycket viktig i Georgien. Mafioson med den smått aggressiva blicken rekommenderade också varmt en bar där andra likasinnade hänger men jag tänkte att jag skulle undvika den. I övrigt var han riktigt trevlig!

Nu hem, duscha om det finns vatten, kanske intaga vin på balkongen innan vi tar Rulltrappan ner till Helvetet för att så småningom hitta en trefvlig restaurang. Puss på er!

Tja, det ser ju inte så glammigt ut kanske, men här är i alla fall mina guldgardiner att matcha till guldtapeter och orientalisk matta. Mycket smakfullt - jag hoppas åtminstone att det värmer i vinter.

Mitt hus från utsidan, skaplig Sovjetfeeling en regnig dag i december.

Man vänjer sig

Utsikt över Tbilisi från den gamla borgen en vacker kväll.

Gott folk,

Jag har nu avverkat en hel vecka i Georgien, känns prima so far och jag tycker själv att jag vänjer mig relativt snabbt vid georgiska företeelser. Exempel på dessa är trafiksystemet, lunchtider, arbetstider, utebliven vattentillgång i mitt hem, stirrandet, det (in)hemska modet, potentiella rabieshundar och diverse annat.

De första dagarna tog jag bara taxi men såna lyxfasoner kan jag ju inte hålla på med i ett halvår, även om det endast kostar 20 kronor att ta sig till stan. Bussarna samt de matatuliknande minibussarna har sin text skriven endast på georgiska varför jag inte ännu kan lista ut deras destinationer (eftersom jag nyss lärt mig det kyrilliska alfabetet tycker jag det känns högst jobbigt att lära mig ytterligare ett så snart). Följaktligen testade jag och Robert ett förträffligt färdmedel i form av sovjetisk tunnelbana. Medges skall att jag var lite misstänksam första gången jag hoppade på Rulltrappan ner till Helvetet, för hoppa maste man eftersom den rullar i ett galet tempo. Detta är ganska självklart när det annars skulle ta en kvart att åka ned till själva plattformen ett par hundra meter ner. Väl dar dånar tagen fram medan folk stirrar lite mer på oss västerlänningar som åker tunnelbana, varför de ser att vi inte ar georgier utan att ha hört oss prata vet jag inte, men jag misstänker att det har att göra med att jag inte bär cykelbyxor, kjol och platåskor. Samtidigt då.

Jag kan inte påstå att jobbet är betungande för tillfället men vi får se hur det utvecklar sig, just nu är uppgifterna tidskrävande men med lösa direktiv så jag vet inte hur seriösa de är egentligen. Nåväl. Huvudsaken för tillfället är att jag har roliga människor omkring mig, vilkas kontorstider jag så smått börjar förstå mig på. Man droppar in när man vill; 10, 12 eller 13, och går hem någon gång på kvällen. Dock inte jag, som är helt slut kl 18 även om jag inte direkt jobbat hårt. Lunch tar man också när man vill, om man ens tar någon. Idag tog jag dock 2 fast kom efter det fram till att de delikata wienerostbroden inte är en del av en kroppslig hållbar utveckling.

En dålig vana jag har ar att jämföra allting med Vietnam. Det är inte alls meningen for Tbilisi är underbart på sitt sätt men jag antar att jag tar det som ligger närmast till hands och jämför med det i början, som exempelvis matpriser, enkelheten i transportsystemet, och kanske säkerhetssituationen överlag. Men detta går nog över snart när jag lär känna stan lite bättre och får mina egna favoritställen. Jag är för övrigt kass på att lägga upp bilder som ni vet men det kommer, lovar!

Paka
Alex

Forsta dagen

Sa var jag har! Var aningen nervos pa det sista planet fran Riga till Tbilisi men det hade jag ju inte behovt vara. Robert kom och motte mig tillsammans med tva killar fran UNA. Varmen slog emot mig, inte pa ett jobbigt satt utan ett sant dar medelhavsnattssatt snarare. Efter att ha kranglat oss ur koerna fran flygplatsen (alla plan landar tydligen 3 pa natten), inklamda mellan Lador och Mercedes om vartannat, susade vi fram pa vagen till stan. Mitt hus ser inte mycket ut fran utsidan med risig parkeringsplats, skjul langs vagen, grusade trottoarer, hundar som ylar och massa gamla bilar overallt, men ligger i ett ganska fancy omrade med nybyggda hotell och fina fasader. Nar man tagit sig upp pa fjarde vaningen med en hiss som man betalar i och gatt genom en dammig cementkorridor kommer man fram till min dorr, och darinnanfor vantar en mysig lagenhet som inte alls ser ut att passa resten av byggnaden om man domer av exterioren. Lagenheten har 2 rum, ar hogt i tak med tunga guldgardiner, orientaliska mattor, fint badrum med badkar, kok med bardisk (what else?) och en liten balkong. Ja, sen finns det ju forvisso ingen sang utan istallet tva harda soffor, ingen ugn och darmed inget lussebak, och pa tv:n gar bara ryska och georgiska program. Men vad gor val det!

Imorse kom de och hamtade mig fran kontoret sa att jag slapp ga de 5 minutrarna, och sedan hade jag ett valkommensamtal med chefen och gick runt pa kontoret. Det ar valdigt fint och manga som jobbar har, over 30 tror jag. Jag har sarskilt 2 tjejer har som tar hand om mig och ar fantastiskt trevliga! Vi avnjot en georgisk mastodontlunch kl 15 och det var valdigt gott med mycket kott och brod. Vad ska jag saga...jag tippar pa 5 kilos plus innan hemkomst. Hur som helst ar det lite skillnad nu jamfort med nar jag kom till Hanoi, med manniskorna har som verkligen tar sig an mig och hamtar, visar och hjalper till. Det kanns jattebra! Jag vet inte om det ar detta i kombination med att jag kande mig sa forberedd nar jag akte som gor att jag inte kanner mig sarskilt vilsen, forvirrad eller radd som man kan gora i borjan utan det mesta kanns ganska normalt, och det ar nog en bra start.

Ni far en mer detaljerad uppdatering snart, forhoppningsvis med svenska bokstaver nar jag tagit hit min dator. Nu har jag lite praktiska goromal (sa oerhort konstiga vissa ord blir utan prickar) att sta i under de narmaste dagarna och under helgen. Ska forsoka fixa mat som behovs sa att jag inte behover ata upp min alskade nyponsoppa, lara mig hitta till stan, kanske hitta nagon som visar fotbollen, sitta ute i det vackra vadret och bara insupa Tbilisi!

Wish me luck!

Vänner et al!


Välkomna till min reseblogg för mitt nästa, exotiska resmål: Georgien. Innan man vänjer sig vid tanken, och framförallt innan man gjort några efterforskningar om det som man har föreställt sig vara måhända inte världens populära resmål, kan man få för sig att fråga undertecknad vad hon har i den avkroken att göra. Smaka på namnet och ni får lite olika associationer till destinationen: Sovjet, vodka, konflikter, grå betong, rödbetssoppa och allmän misär. Då jag under sex månader ska befinna mig i landet som av många tros ha dessa egenskaper och jag vill göra det bästa av situationen intar jag genast försvarsposition: det är inte Georgien det är fel på, det är resten av världen som är illa upplysta om landets sanna natur och vad som egentligen döljs bakom dess cementerade fasader. Så, istället för att vara nervös och undra vad jag gett mig in på, ser jag istället fram emot denna vistelse med största optimism och framtidsförhoppning (fast lite nervös är jag naturligtvis!).

Efter en mer eller mindre förberedande förberedelsekurs i Härnösand samt en mycket bra veckas praktik på FN-förbundets kontor i Stockholm har jag bekantat mig med tanken att spendera mitt kommande halvår i denna del av södra Kaukasus. Nu känns det som det mest spännande praktikantalternativet av alla, för när i mitt liv skulle jag annars resa till denna trakt och uppleva en kultur så oexploaterad (i turistlig bemärkelse), en historia fylld av konflikter och förtryck men med ett nutida hoppfullt samhälle? Dessutom är det ett utmärkt tillfälle att lära sig ryska, när skulle jag vara så ambitiös att jag skrev in mig på en ryskakurs bara för skojs skull? Nä. Framför allt får jag nu en fantastisk att arbeta på ett FN-förbund i en före detta Sovjetstat, med en ny, hoppfull regim som utmanar sina gamla herrar vilka försöker sitt bästa att sabba utvecklingen med att släppa bomber i smyg. Och för er som fortfarande har bilden av ett grått landskap med trasiga hus och halvdanna landsvägar: Georgien har fantastiska stränder mot Svarta havet (där låg förr ryssarnas smultronställen), höga berg som gjorda för alpina aktiviteter, är fullt av medeltida borgar och kloster och annat UNESCO-märkt, en vida berömd matkultur (har jag hört) och en stor och växande vinproduktion. Ja, vi får väl se vad jag får tid till, men på det stora hela tror jag att jag kommer att få en fantastisk upplevelse som många gånger säkert blir lika jobbig.

Så, på onsdag bär det av, och jag ska uppdatera er om mitt spännande liv (nåja) och vad jag tycker, gör och saknar så ofta jag får tillfälle. Enjoy!