Köldchock och lägerledare

Tja!

Hela nästa vecka är jag förvisad till obygden, där jag ska leda ett läger för 30 ungdomar från Georgien, Armenien och Azerbadjan (ett problem just nu ar att vi inte har nagra deltagare fran Azerbaijan annu - men vi har ju hela helgen pa oss!). Det formella syftet är att ha MDG-relaterade kurser varje dag för att avsluta campen nästa lördag med ett storslaget Model UN, medan det informella syftet är att armenier och azerier ska bygga interkulturella broar, glömma sina länders konflikt och åka därifrån som mindre grannhatande vänner. Jag betvivlar inte alls att de kommer att komma överens efter några dagar, men innan dess misstänker jag att det kommer att bli spänt, eller som under sommarens läger, ignorerande, spelande respektive nationalistmusik och konspirationsmisstankar om georgier som råkade bli för vänskapliga med den ena parten. Som en ung man utbrast igår när jag avvisade hans önskemål om att ta med sig en liter vodka (vilket bara motsvarade en liten flaska enligt honom) – ’jag behöver den för relationsbyggandet i gruppen’. De får dock nöja sig med öl som är till försäljning av de benhårda vakterna, som jag också litar på håller ordning och reda så att inte ungdomarna är uppe och stojar om nätterna (I wish!).

En anledning till min tystnad är att jag, efter vistelsen i Sverige, kom tillbaks till ett iskallt, fruset och snöigt Tbilisi och där jag således lägger all energi på att värma upp min stackars kropp i åtskilliga minusgrader. Som rutinerad svensk glider jag förvisso smärt förbi alla heel-stapplande georgiskor i mina fotriktiga vinterskor på de isiga gatorna, men inomhus, kamrater, är det inte nådigt. Jag har förbannat deras husbyggande förut men nu känner jag att opraktiskheten liksom bara förkroppsligas i Georgien. Varför inte isolera husen, era snåljåpar, så slipper ni betala hutlösa summor på uppvärmning? Åhh. Medan jag väntar på elräkningen sover jag med dubbla byxor och väntar på nästa vecka som tydligen ska bli varmare, för det säger de på tv. Och allt som sägs på georgisk tv är ju sant – i går tyckte de att vi hade 18 minus fastän det droppade vatten från taken, för det sa de ju på tv.

Jag fortsätter att förvånas över detta land, som ni märker. Bara lite drygt en och en halv månad kvar, och jag har miljoner saker kvar att se och lära och ta med mig hem. Hur ska jag hinna?