Tvära kast

När man bor i ett annat land, och särskilt ett så annorlunda från ens hemland, får man som många vet känslomässiga upp- och nedgångar, som inte alltid är rationella eller beror av någon särskild händelse. Ena dagen, eller minuten, kan livet i Georgien vara torftigt, outvecklat, smutsigt, grått och fullt av motsägelser, fördomsfulla manniskor och samhällsnormer som gör mig både uppgiven och vansinnig. Oavsett om folk talar engelska, georgiska eller ryska kan jag känna mig missförstådd och inte inkluderad, där kulturella och traditionella hinder gör att jag betvivlar att jag någonsin kommer att förstå mig på detta samhälle. Den andra minuten kan allt vara underbart, kulturellt spännande, sagolikt vackert, där platser, människor och företeelser blir till oförglömligt fantastiska minnen som jag vet att jag aldrig någonsin kommer att få uppleva igen, någon annanstans på jorden.

Veckan som gick var ett praktexempel på emotionell ambivalens. Då jag befann mig i Tskneti, en bergsby en bit utanför Tbilisi, hade jag ingen tillgång till internet vilket så här i efterhand var ganska skönt. Ungdomarna, de flesta mellan 18 och 22 men en del ett par år äldre än jag, var av olika slag och med olika inställning till arbetsveckan. En hel del av den armeniska gruppen ville mest festa och åka in till Tbilisi under kvällarna, medan den georgiska gruppen var flitig och ambitiös och gjorde en stor del av det gemensamma arbetet. Några azerbaijaner hittade vi inte, då de i sista stund ställde in sin resa, så jag slapp i alla fall bekymra mig över någon eventuell konflikt, men detta var naturligtvis också tråkigt då det var ett av syftena med lägret. Måndag till onsdag gick relativt smärtfritt, medan torsdagen blev en lägerledares mardröm med deltagarna uppe fram till frukost, festande i sina rum och spyor i sängarna. För att undvika att min führerpersonlighet tog överhanden när jag tappade tålamodet som mest och var trött på den bristande arbetsdisciplinen, var jag tvungen att hela tiden påminna mig om att det här var deras vecka i frihet, utom synhåll från föräldrars, släktingars och skolas grepp om deras tid och privatliv. Bor man hemma hos familjen, i samma rum eller rentav säng som sina syskon, och alltid måste rätta sig efter föräldrars krav och regler (tills man gifter sig – då flyttar kvinnan till mannens familj och får nya överordnade) har man inte mycket till rättigheter eller vana av att få friheten att ta ansvar för sig själv. Självklart skapades en hel del kärleksaffärer och på det stora hela var det ungefär samma stämning som när jag backpackade eller åkte på bildningsresor på gymnasiet – tro mig, jag förstod precis hur de känner och hur roligt de har det. Skillnaden är bara att här skulle allt fås in under en vecka istället for under hela tonårstiden (vilket jag inte betvivlar att de lyckades med).

Seminarierna gick bra, och på något sätt lyckades alla någotsånär förbereda sig så att Model UN-sessionen blev helt okej. När det var klart, var min roll som ledare över vilket innebar att min roll omgående byttes till något helt annat än vad jag varit under veckan, en kompis snarare an supervisor. Sista natten var den roligaste i Georgien hittills, och jag är nedstämd över att jag aldrig kommer att träffa de flesta av de här människorna igen. Middagen var glad, (georgier ar alltid alltid glada!) jag blev skålad för ett otal gånger av mina georgiska beundrare (ett par stycken), fick näsblod av det vodkautspädda fulvinet som kontoret försett oss med och blev naturligtvis ombedd att dansa traditionell dans med alla georgiska killar. Dessa var för övrigt en ypperlig (om än inte representativ) grupp unga georgier som är roliga, upplysta, charmerande och artiga – det är exempelvis väldigt roligt när de snubblar på sina egna fötter för att låta mig gå först genom en dörr. Jag är så fenomenalt imponerad över hur varenda georgisk kille liksom föds med taktkänsla och danssteg, varenda en dansar som om de var med i en uppsättning proffsdansare, och man kan bara stå helt hänförd och låta sig överväldigas av denna del av bra georgisk kultur som i högsta grad lever idag. Mitt bidrag var inte lika förtjusande kanske, men vad gör man inte för att göra dem glada! Vi dansade hela natten och hade en underbar tid, och imorse när det var dags att säga hejdå var jag betydligt mer ledsen än vad jag kunde föreställa mig över att antagligen aldrig få se de flesta av dem igen. Så mycket är olika mellan unga människor i världen, så mycket är exakt samma.