Sista turistandet

Med syftet att hinna se så mycket som möjligt av landet åkte jag i helgen till västra Georgien och landets näst största stad, Kutaisi - utifrån ett underhållningsperspektiv dock inte något Göteborg utan mer ett Lessebo, pa sin höjd. För att komma dit tog jag den sedvanliga, sönderrostade marshrutkan med tillhörande kamikazechaufför längs de smala bergsvägarna men jag överlevde det också.

Just som våren kommit till Tbilisi var det fruktansvärt kallt i Kutaisi, och även om det inte var minusgrader kröp vätan in under mina fyra par strumpor. Men medan jag låg där i sängen och inte kunde sova för att det var så kallt påminde jag mig återigen om hur det hade varit för bara lite mer än 10 år sedan, när barn och vuxna grät av desperation då det varken fanns tillgång till mat, el eller gas, och jag försökte att inte klaga (något jag inte är så bra på enligt vissa!). Kylan kompenserades dock av sällskapet, som bestod av fyra lägerdeltagare som det var mycket roligt att se igen, även om vi inte alltid har så mycket gemensamt då våra verkligheter ser rätt annorlunda ut. Jag bodde hemma hos en tjej och hennes familj bestående av pappa, farmor och farfar, som alla förkroppsligade den georgiska gästfriheten som är anmärkningsvärd och ibland ter sig överdriven för en svensk. Den söta lilla farmodern utan tänder kom in till mitt rum stup i kvarten med fint uppskuren frukt, kakor, thé, och på dagen då jag skulle åka hem; vin, kiwi, godis, 3 kg ekollon samt en för stor kavaj som hon tyckte jag passade i. Pappan tyckte jag mycket om tills min kompis berättade att han brudkidnappat hennes mamma nar de var 16. I övrigt hann jag göra de flesta sevärdheterna och avverkade fem kyrkor och ett kloster på ett par timmar, och sist men inte minst ett museum som inte sett en turist sen Sovjets glansdagar.