Konklusion

Sa här den näst sista dagen kan jag komma till slutsatsen att Georgien nog förändrat mig men att jag nog inte förändrat Georgien. Eller?

Jag har i alla fall anpassat mig en hel del. Språkförbistringar har försvunnit till en viss grad och jag uttalar för enkelhetens skull internationella ord på georgiska, vilket innebär att man sätter –i på slutet av allting: interneti, parlamenti, McDonaldsi, Giorgi Bushi. För ytterligare underlättad kommunikation skippar man en del onödig information och säger ”I go office now, you also go ja?”. Inte heller förstår jag varför jag tyckte det var så svårt att uttala georgiska ortsnamn som Uplistsikhe, Mtskheta eller Tskneti. Kan vara för att georgiska är ett språk inte släkt med något annat, vars uppkomst språkforskare grubblar en del över. Detta kanske förklarar den georgiska mentaliteten överlag... Jag har också äntligen fattat att ”mama” betyder pappa, och ”deda” betyder mamma och att ”papa” betyder farfar eller morfar, take a pick.

Gällande uppförande och sociala koder hoppas jag att jag återintegreras snabbt i den svenska kulturen. Att blinka till kollegor och andra man gillar gör man dagarna i ända för att säga ”hej” nar man redan sagt ”hej”, utan att detta har någon som helst flirtig innebörd. Detta bör jag nog sluta med så snabbt jag landar i Sverige. Lika så att framställa extra ljudliga kindpussar vid hälsning. Jag stirrar tillbaks på stirrande män som sitter och stirrar dagarna i ända, snäser man ”VAD VILL DU?” på svenska brukar de antingen titta bort eller stirra ännu mer. Efter ett tag slutade jag också med att stå vettskrämd vid ett övergångsställe och går nu rakt ut i gatan istället för att vänta på att självmordschaufförer ska, om inte stanna så åtminstone sakta ner, vid rött ljus. Den här ignorerande taktiken får dem att bli mer uppmärksamma. Det är också mycket roligt att tänka tillbaks på när jag var orolig över vårt första Model UN och att vi inte hade föreläsare typ 2 veckor innan. 2 veckor är ju en oändlig massa tid!

Nu ska jag rensa min lilla kontorsdel och min dator, sen göra något roligt min sista kväll. Igår satt vi på en uteservering i gamla stan och drack the och åt crepes och det kändes mycket konstigt att snart återvända till Sverige... men trots vemodet är jag så glad att återse er alla snart och jag vet att jag kommer att komma tillbaks hit.

Vårkänslor

Det är vår och varmt här nu. Långt ifrån så varmt som det var när jag anlände i september naturligtvis, men i helgen har jag gått runt utan jacka och suttit på uteserveringar. Det här bidrar såklart till min tveksam inför att lämna Georgien om en vecka. En vecka! Jag ska hinna med att säga hejdå till alla, äta så mycket som möjligt, ta en sista sväng på vår irländska bar. Det finns bara en och den är knappast irländsk men vi hänger där ändå för där är massa internationella människor, ägarna känner oss alla, drinkarna är helt okej fastän man inte får nåt socker i mojiton och man kan hitta roliga peace corpare att diskutera georgiska egendomligheter med. Jag känner mig verkligen inte klar här och jag har verkligen haft en fantastisk tid, även när jag varit arg och frustrerad eller känt mig så långt hemifrån man bara kan vara. Nästan varje dag lär jag mig nya saker och i förrgår när vi var på utflykt åkte vi till en liten liten stad som var precis som tagen ur någon alpby. Helt och hållet restaurerad med gammeldags hus i fina färger, nymålade grindar, stenbelagda gator och handmålade butiksskyltar i 1800-talsstil, helt utan fula reklamskyltar, skräp eller ett betonghus så långt ögat kunde nå. Till och med ett nybyggt konstmuseum med trägolv som luktade Sverige och med varenda kvadratcentimeter nytt, snyggt och påkostat. Jag var helt övertygad om att det var nån schweizisk minikoloni med inslag av Lador här och där, men ägarna har fått rejäla stadsbidrag för att hålla byn fin. Det ligger mitt i vindistriktet så antagligen lever de bra på den inkomsten och turismen som dras till allt detta ickesovjetiska. Nu var det dock så, att jag och mitt blandade sällskap som bestod av mig, en student a.k.a min beundrare född -88 , en österrikiska från Ukraina och dennas rottweiler, en kvinnlig läkare vilket är rätt ovanligt här samt en gynekolog som såg ut som en rysk lagbrytare men som var mycket trevlig, hade börjat dagen med lunch och några flaskor vodka. Detta inkluderade även chauffören naturligtvis. Det blev således inte så mycket turistande som jag hade tänkt men det som blev av var bra mycket roligare än vanligt. Vad sägs om den som affärsidé? Alla fördomar ni hade om sovjetiska dryckesvanor är helt och hållet sanna, även om georgierna än mer vurmar för sitt vin.

Sista turistandet

Med syftet att hinna se så mycket som möjligt av landet åkte jag i helgen till västra Georgien och landets näst största stad, Kutaisi - utifrån ett underhållningsperspektiv dock inte något Göteborg utan mer ett Lessebo, pa sin höjd. För att komma dit tog jag den sedvanliga, sönderrostade marshrutkan med tillhörande kamikazechaufför längs de smala bergsvägarna men jag överlevde det också.

Just som våren kommit till Tbilisi var det fruktansvärt kallt i Kutaisi, och även om det inte var minusgrader kröp vätan in under mina fyra par strumpor. Men medan jag låg där i sängen och inte kunde sova för att det var så kallt påminde jag mig återigen om hur det hade varit för bara lite mer än 10 år sedan, när barn och vuxna grät av desperation då det varken fanns tillgång till mat, el eller gas, och jag försökte att inte klaga (något jag inte är så bra på enligt vissa!). Kylan kompenserades dock av sällskapet, som bestod av fyra lägerdeltagare som det var mycket roligt att se igen, även om vi inte alltid har så mycket gemensamt då våra verkligheter ser rätt annorlunda ut. Jag bodde hemma hos en tjej och hennes familj bestående av pappa, farmor och farfar, som alla förkroppsligade den georgiska gästfriheten som är anmärkningsvärd och ibland ter sig överdriven för en svensk. Den söta lilla farmodern utan tänder kom in till mitt rum stup i kvarten med fint uppskuren frukt, kakor, thé, och på dagen då jag skulle åka hem; vin, kiwi, godis, 3 kg ekollon samt en för stor kavaj som hon tyckte jag passade i. Pappan tyckte jag mycket om tills min kompis berättade att han brudkidnappat hennes mamma nar de var 16. I övrigt hann jag göra de flesta sevärdheterna och avverkade fem kyrkor och ett kloster på ett par timmar, och sist men inte minst ett museum som inte sett en turist sen Sovjets glansdagar.

Det hårda livet som praktikant

Den senaste veckan har fyllts av rapportskrivande på övertid som dock kompenserades av en dag ledigt för en utflykt till Gudauri, vilket betydde en heldags skidåkande och solande! Som jag sagt ett otal gånger tidigare är Georgiens natur helt enkelt oslagbar – här finns allt, och det bästa är att så få upptäckt det. I höstas simmade vi i Svarta havet, klättrade i grottor på den azerbaijanska gränsen, kollade in avlägsna kloster i ett av Europas högsta berg och nu var det dags för att susa nerför andra delar av Kaukasusbergen från tre tusen meters höjd. Vi hade backarna nästan för oss själva och jag försökte koncentrera mig på att njuta av de så gott som orörda pisterna så gott det gick utan att fastna med blicken på den outsägligt mäktiga bergskedja som omgav mig, där den molnfria himlen gav oss en milsvid vy över de snötäckta bergen när liften tagit oss till toppen. Det här landet upphör aldrig att förvåna en med dess skönhet som jag aldrig någonsin upplevt någon annanstans - Nya Zeeland som jag tyckt varit vackrast hittills har faktiskt inte en chans mot Kaukasus. I går packade vi, i formationen av två svenskor, en dansk, en georgiska och en amerikan, in oss i bilen igen aterigen och avnjöt en precis lika härlig dag i skidbacken.

Jag gillar fortfarande inte tanken på att åka hem så snart men för att muntra upp mig försöker jag tänka på alla besynnerliga/onormala/frustrerande företeelser jag slipper när jag kommer hem. Exempelvis är det, trots den illusion av guldig dekadent sovjetlyx jag lever i, alltid nåt som är trasigt. För tillfället måste jag krypa in under väggkranen i badkaret för att bli någotsånär ren, men å andra sidan har det funnits vatten oavbrutet i hela 3 veckor, fantastiskt. Häromdagen blev en vän till en vän av med foten och när hans pappa fick höra det fick han en hjärtattack och hamnade i sjukhussängen bredvid. Okej, inte roligt, men man måste ju se det komiska i det hela. För att inte tala om i förrgår när en kalkon spatserade framför mig ner till tunnelbanan, men det var inte någon mer än jag som tyckte det var konstigt. Just nu kollar jag Prison Break på ryska, det passar dock Stormare alldeles ypperligt.

Tvära kast

När man bor i ett annat land, och särskilt ett så annorlunda från ens hemland, får man som många vet känslomässiga upp- och nedgångar, som inte alltid är rationella eller beror av någon särskild händelse. Ena dagen, eller minuten, kan livet i Georgien vara torftigt, outvecklat, smutsigt, grått och fullt av motsägelser, fördomsfulla manniskor och samhällsnormer som gör mig både uppgiven och vansinnig. Oavsett om folk talar engelska, georgiska eller ryska kan jag känna mig missförstådd och inte inkluderad, där kulturella och traditionella hinder gör att jag betvivlar att jag någonsin kommer att förstå mig på detta samhälle. Den andra minuten kan allt vara underbart, kulturellt spännande, sagolikt vackert, där platser, människor och företeelser blir till oförglömligt fantastiska minnen som jag vet att jag aldrig någonsin kommer att få uppleva igen, någon annanstans på jorden.

Veckan som gick var ett praktexempel på emotionell ambivalens. Då jag befann mig i Tskneti, en bergsby en bit utanför Tbilisi, hade jag ingen tillgång till internet vilket så här i efterhand var ganska skönt. Ungdomarna, de flesta mellan 18 och 22 men en del ett par år äldre än jag, var av olika slag och med olika inställning till arbetsveckan. En hel del av den armeniska gruppen ville mest festa och åka in till Tbilisi under kvällarna, medan den georgiska gruppen var flitig och ambitiös och gjorde en stor del av det gemensamma arbetet. Några azerbaijaner hittade vi inte, då de i sista stund ställde in sin resa, så jag slapp i alla fall bekymra mig över någon eventuell konflikt, men detta var naturligtvis också tråkigt då det var ett av syftena med lägret. Måndag till onsdag gick relativt smärtfritt, medan torsdagen blev en lägerledares mardröm med deltagarna uppe fram till frukost, festande i sina rum och spyor i sängarna. För att undvika att min führerpersonlighet tog överhanden när jag tappade tålamodet som mest och var trött på den bristande arbetsdisciplinen, var jag tvungen att hela tiden påminna mig om att det här var deras vecka i frihet, utom synhåll från föräldrars, släktingars och skolas grepp om deras tid och privatliv. Bor man hemma hos familjen, i samma rum eller rentav säng som sina syskon, och alltid måste rätta sig efter föräldrars krav och regler (tills man gifter sig – då flyttar kvinnan till mannens familj och får nya överordnade) har man inte mycket till rättigheter eller vana av att få friheten att ta ansvar för sig själv. Självklart skapades en hel del kärleksaffärer och på det stora hela var det ungefär samma stämning som när jag backpackade eller åkte på bildningsresor på gymnasiet – tro mig, jag förstod precis hur de känner och hur roligt de har det. Skillnaden är bara att här skulle allt fås in under en vecka istället for under hela tonårstiden (vilket jag inte betvivlar att de lyckades med).

Seminarierna gick bra, och på något sätt lyckades alla någotsånär förbereda sig så att Model UN-sessionen blev helt okej. När det var klart, var min roll som ledare över vilket innebar att min roll omgående byttes till något helt annat än vad jag varit under veckan, en kompis snarare an supervisor. Sista natten var den roligaste i Georgien hittills, och jag är nedstämd över att jag aldrig kommer att träffa de flesta av de här människorna igen. Middagen var glad, (georgier ar alltid alltid glada!) jag blev skålad för ett otal gånger av mina georgiska beundrare (ett par stycken), fick näsblod av det vodkautspädda fulvinet som kontoret försett oss med och blev naturligtvis ombedd att dansa traditionell dans med alla georgiska killar. Dessa var för övrigt en ypperlig (om än inte representativ) grupp unga georgier som är roliga, upplysta, charmerande och artiga – det är exempelvis väldigt roligt när de snubblar på sina egna fötter för att låta mig gå först genom en dörr. Jag är så fenomenalt imponerad över hur varenda georgisk kille liksom föds med taktkänsla och danssteg, varenda en dansar som om de var med i en uppsättning proffsdansare, och man kan bara stå helt hänförd och låta sig överväldigas av denna del av bra georgisk kultur som i högsta grad lever idag. Mitt bidrag var inte lika förtjusande kanske, men vad gör man inte för att göra dem glada! Vi dansade hela natten och hade en underbar tid, och imorse när det var dags att säga hejdå var jag betydligt mer ledsen än vad jag kunde föreställa mig över att antagligen aldrig få se de flesta av dem igen. Så mycket är olika mellan unga människor i världen, så mycket är exakt samma.

Köldchock och lägerledare

Tja!

Hela nästa vecka är jag förvisad till obygden, där jag ska leda ett läger för 30 ungdomar från Georgien, Armenien och Azerbadjan (ett problem just nu ar att vi inte har nagra deltagare fran Azerbaijan annu - men vi har ju hela helgen pa oss!). Det formella syftet är att ha MDG-relaterade kurser varje dag för att avsluta campen nästa lördag med ett storslaget Model UN, medan det informella syftet är att armenier och azerier ska bygga interkulturella broar, glömma sina länders konflikt och åka därifrån som mindre grannhatande vänner. Jag betvivlar inte alls att de kommer att komma överens efter några dagar, men innan dess misstänker jag att det kommer att bli spänt, eller som under sommarens läger, ignorerande, spelande respektive nationalistmusik och konspirationsmisstankar om georgier som råkade bli för vänskapliga med den ena parten. Som en ung man utbrast igår när jag avvisade hans önskemål om att ta med sig en liter vodka (vilket bara motsvarade en liten flaska enligt honom) – ’jag behöver den för relationsbyggandet i gruppen’. De får dock nöja sig med öl som är till försäljning av de benhårda vakterna, som jag också litar på håller ordning och reda så att inte ungdomarna är uppe och stojar om nätterna (I wish!).

En anledning till min tystnad är att jag, efter vistelsen i Sverige, kom tillbaks till ett iskallt, fruset och snöigt Tbilisi och där jag således lägger all energi på att värma upp min stackars kropp i åtskilliga minusgrader. Som rutinerad svensk glider jag förvisso smärt förbi alla heel-stapplande georgiskor i mina fotriktiga vinterskor på de isiga gatorna, men inomhus, kamrater, är det inte nådigt. Jag har förbannat deras husbyggande förut men nu känner jag att opraktiskheten liksom bara förkroppsligas i Georgien. Varför inte isolera husen, era snåljåpar, så slipper ni betala hutlösa summor på uppvärmning? Åhh. Medan jag väntar på elräkningen sover jag med dubbla byxor och väntar på nästa vecka som tydligen ska bli varmare, för det säger de på tv. Och allt som sägs på georgisk tv är ju sant – i går tyckte de att vi hade 18 minus fastän det droppade vatten från taken, för det sa de ju på tv.

Jag fortsätter att förvånas över detta land, som ni märker. Bara lite drygt en och en halv månad kvar, och jag har miljoner saker kvar att se och lära och ta med mig hem. Hur ska jag hinna?

Two months to go

Privet!

I måndags kväll, det som i Sverige var julafton, höll UNAG sin årliga julfest, vilken egentligen är organisationens födelsedag. Alla anledningar till fest är bra anledningar, tycker mina kollegor, och det kan jag ju hålla med om. Detta var dock ingen supra i traditionell bemärkelse, och tur var väl det eftersom ingen tamada höll i skålarna. Det hade nog slutat illa med tanke på att gästernas festive spirit till och med var högre än vanligt. Jag upphör aldrig att förvånas över georgiernas uppsluppna attityd vad gäller det mesta; det kan vara lagom underhållande en stressig dag när mina kontorsvänner beslutar sig för att hålla spontan och katastrofal Bonnie Tyler-karaoke, men på årets största fest är det en idealisk egenskap, naturligtvis. Det åts, dracks och dansades turkiskt, georgiskt, indiskt och gud vet vad, och i Georgien, kära vänner, tackar man inte nej till en dans. Alla georgier är antingen duktiga på att sjunga och dansa, eller tror sig vara det. I vilket fall är stämningen så totalt ickereserverad, så blir man uppbjuden av datateknikern, chauffören eller för den delen ens chef, är detta helt i sin ordning.

Juldagen var således ledig dag, inte av några religiösa anledningar utan på grund av kontorets kollektiva, fysiska opasslighet. Jag tog mig ett par svängar på stan för att hitta några ynka julklappar, men icke. Ingen leopardmönstrad hatt den här gången heller!

Nu sista dagen innan jag beger mig hemåt för en veckas ögonvilande på fysisk renhet och estetisk skönhet. Lyx i form av el, värme och vatten i oändlighet (om man bortser från min tilltagande klimatångest) ! Å andra sidan, inget ostbröd, inga statskuppförsökande politiker, inte lika mycket spontan trevlighet. Imorse, exempelvis, fastnade jag hos mannen jag betalar el till i en kvart innan jag kunde gå till jobbet. Han var tvungen att visa mig något taffligt hemsidebygge som hans ungersk-amerikanska vän, och tydligen också min eftersom jag utbytte några meningar med honom förra gången jag var där, hade lyckats åstadkomma efter sin visit i Georgien. Han blev dessutom eld och lågor när han förstod att jag kunde lite ryska och vid några georgiska ord dog han nästan av lycka. Det här med folks trevlighet och nyfikenhet kan ta tid, men man lämnar oftast stället lite gladare. Men det är ju inte någon ny insikt att det saknas i Sverige.

Gott nytt år alla!